Det är en konceptualistisk bok med en kort text (prosa eller poesi?). Texten ryms på bara en sida, men boken är ändå tjock: 96 sidor.

Det här är en bok som är skriven på en skrivmaskin som tillhörde en man som sköts ihjäl. Ingen har någonsin använt den förrän nu.

Det är en bok med ett kärleksbrev adresserat till en kvinna som mannen aldrig känt eller älskat.
Maskinen visade sig ha en märklig defekt: "o"-knappen perforerar sidan, även om bladet viks två eller tre gånger. Det är inte papperet eller tryckkraften, utan något annat, någon form av "hyperreflexion". Men i detta fel kan vi se metaforen med ett skottsår/hål, och i den har författaren hittat ett sätt att överföra texten till de återstående sidorna i boken när den faktiskt inte finns på dem: det finns ingen text, men den finns där eftersom det finns hål från bokstaven "o". Detta är alltså en bok med 6.700 genomgående hål.

Slutligen är det en bok med diktatorns livsbejakande ord som epigraf: "…Kärleken besegrar döden", ord från Stalins resolution skrivna på sista sidan i manuskriptet till Gorkijs novelldikt "Flickan och döden". Orden tros ha varit hånfulla, men det är det som är paradoxen: orden förlorar inte sin kraft eller sanning.

Dalila Portnova, författarens systerdotter, har särskilt för utställningen donerat en artefakt från den tiden — en amerikansk skrivmaskin — och berättat dess historia för mig.

Skrivmaskinen tillhörde en vän till familjen som av en tragisk slump köpte den bara några dagar innan han arresterades. Han sköts ihjäl, varefter familjen Dombrovskij ärvde skrivmaskinen. Kanske förvarades den åt författaren själv, som vid den tiden befann sig i ett läger i Kolyma. Som en följd av detta glömdes maskinen bort på sommarhusets vind och varken Dombrovskij eller den ursprungliga ägaren använde den. Vinden visade sig vara en pålitlig förvaringsplats, så efter mer än åttio år förblev maskinen så gott som ny.

En dag började jag maskinskriva ett brev. Det var ett kärleksbrev, men det fungerade inte. I hopp om att inspirationen skulle komma av sig själv med den mekaniska upprepningen av de första orden i brevet till flickan började jag upprepa dem, som Jack Torrance i filmen The Shining som upprepar samma fras om och om igen i stället för att skriva en bok, tills jag hade skrivit nästan hela sidan.

Plötsligt insåg jag att denna upprepande början inte bara var de första orden i min vädjan till min älskade. Det var de första orden som någonsin kom ut på skrivmaskinen.

Det fanns en viktig mening i allt detta, något som förändrades avsevärt både inuti och runt, och till och med i maskinägarens tragiska öde var det som om något hade fixats: livet hade hämnats. Jag skrev en mening om att detta var de första orden. Mitt kärleksbrev var färdigt. Skrivmaskinens och ägarens historia, epigrafen och andra element lades till senare under revideringsprocessen.

Typografer vägrade att ta emot beställningen och kallade affären riskabel — det var som att kasta pengar i sjön. Ingen var säker eller kunde garantera att alla hål skulle matcha. När man försökte skära med en maskin med en modell av boken började stämpeln, som inte var lätt att konfigurera, att deformeras: hålen närmare mitten försköts och blev skeva. Det saknades för många bokstäver och de var för små… Ett tryckeri verkade godta detta, men sedan fick jag meddelande från den formgivare som tagit på sig arbetet med bokens layout. Formgivaren sa att hålslagaren sliter sönder papper. Tyvärr vägrade de att fortsätta tills de kommit på hur de skulle fixa det.

Medan boktryckarna funderade, förstörde papper och tänkte, bestämde jag mig för att göra boken själv.

Sedan fick jag komma på hur jag skulle få hålen på alla sidor att mer eller mindre matcha. Så jag försökte inte göra två ark, utan tre eller fyra, och köra dem under gummirullen samtidigt. Det var inte lätt att vänja sig vid den gamla skrivmaskinens egenheter, de kladdiga tangenterna och den fastkörande vagnen.

”O”-tangenten hade ett fel: den gjorde hål i papperet. Det är inte klart varför, men det var som hyperreflexi hos människor. En gång i tiden var det möjligt att med hjälp av denna tangent perforera två ark vikta två gånger, vilket är åtta sidor i en bok på en gång. Det tog ungefär en timme att göra detta, och en och en halv timme att göra ena sidan av omslaget. I slutet tog hela boken två månader att färdigställa. Inte omedelbart, men färgbandet togs bort efter att det fastnat i färgbandsdrivaren. På grund av samma ”o”-tangent var färgbandet mer dött än levande.

Naturligtvis blev maskinen smutsig och igensatt.

Vit konfetti från den misslyckade bokstaven, svart damm och tejpbitar fyllde segmentet, hålen mellan spakarna var igensatta.

Jag bestämde mig för att rengöra och smörja maskinen.

Mekanismen slutade att fastna.

Plötsligt dök det dock upp nya tangenter med samma fel: «д», «ь», «в», «ц» och «б», gjorde nu också hål i papperet. Jag började göra misstag oftare och förstöra sidorna. Jag var tvungen att vänja mig vid det också, och det blev som att utföra konst, men istället för ett piano var det en skrivmaskin.

Om jag gjorde ett misstag var jag tvungen att börja om. Detta gällde till och med när jag skrev den första perfekta sidan med text. Ibland kunde man ta ett rakblad och radera en slumpmässig bokstav, siffra eller ett tecken (ett trick från det förflutna), men inte när det gällde hål.

Datorer och skrivare har lärt oss att man kan slösa papper i all oändlighet, men när man använder en skrivmaskin har man inget ”reservliv”. Du skapar här och nu ett unikt dokument, även om det är samma dokument. Ingen sida är den andra lik, utan varje sida har sina egna egenskaper, precis som du och jag.

Vid den här tiden skrev jag ingenting, utan gjorde hål. Det var en mycket märklig men samtidigt mycket effektiv användning av skrivmaskinen, men snart, efter timmar och dagar, började verklighetskänslan att brytas ner. Den bedrägliga tomheten på varje sida fyllde mitt huvud och allt inuti. Sedan värkte mina ögon och mitt huvud… Men jag blev uppmuntrad. Ibland kan människor runt omkring dig stödja dig även i den mest dumma aktivitet, även om vissa människor ångrar det senare.

Det är inte en tyst skrivmaskin trots allt… Ett omslag, 96 sidor, 134 hål på varje sida, och 6.700 genomgående hål på omslagets båda sidor med en diameter (jag skulle vilja säga kaliber) på 2,35 mm.

En person som såg mina ansträngningar gav mig rådet att göra hål med en spik eller en syl, utan att veta vad han pratade om. Naturligtvis tänkte jag också på detta alternativ. Det har en betydande nackdel — nämligen att hålet deformeras. När det gäller maskinskrivning är hålet alltid jämnt, men om du använder en syl eller en spik får du taggiga kanter och hålet blir trattformat (tratteffekt). Om det inte vore för detta skulle boken ha tagit mycket kortare tid att tillverka.

I slutet av jobbet började maskinen att fastna igen. Det fanns en rädsla för att den kanske inte skulle klara ett sådant styrkeprov — en tom, hålslagen bok. Dessutom fanns det skador på gummirullen, sprickor och gropar, vilket gjorde att hålen på sidorna på dessa ställen inte var så snygga. Detta kan vara anledningen till att vissa av hålen inte är perfekt i linje med varandra.

Och så är det med hål: vem som helst kan göra en bok med hål, av exakt samma skäl — skönhet, intryck, estetiska och visuella effekter, etc. Sedan kan du skjuta ljuskaniner genom hålen mellan sidorna i boken eller på föremål (öppna bara boken bredvid en bordslampa eller slå på en ficklampa i din telefon) och ta bilder till dina sociala medier.

Det är också möjligt att ge ut en tom bok, till exempel med ordspråk från en modern politiker eller som ägnas åt sexproblem, verkligen tom, där ingenting kommer att skrivas förutom författarens namn och titeln på omslaget och på titelsidan. Det har gjorts förut. Och allt kommer att vara en form av uttalande, ett skämt eller en bitsk parodi, för just i detta "ingenting" kommer svaret på allt att finnas.

På samma sätt kan man skriva en klassisk dikt med alla de typiska medlen, rytm, rim, radindelning, eller så kan man imitera futuristerna.

Allt är möjligt. Det är bara teknik.

Men utöver tekniken måste berättelsen hända: orden, hålen och tomheten måste hända.

Jag har inte gjort min bok med avsikt. Den var egentligen ett kärleksbrev. Allt annat blev klart långt senare. Den största glädjen jag upplevde var när jag insåg att ordet fungerade, att det på allvar kunde fixa något här och nu, om så bara betydelsen av ett enda föremål: en maskin som påminde om, och talade om döden började tala och sjunga om livet, om kärleken.

Inget av det här är ett skämt eller en modefluga.

Jag menar allvar.

Även om den här boken heter "Tom", så har den inte svaret "ingenting", tvärtom, den har svaret "allt".
Till slut insåg jag att den saknade bokstaven var viktigast, eftersom det var den saknade bokstaven som innehöll det levande ordet, som vid första anblicken också saknades på papperet. Det finns ingen text, men det finns hål — en symbol för texten, en motform, vilket innebär att det någonstans också finns ett ord.

Kärnan i den här boken är ikonisk: lidande — död — kärlek och livet igen. Ja, det finns definitivt något i den, i de där hålen, som påminner om en ikon. Och jag upplevde det när jag hängde upp den på väggen, efter att ha hittat en lämplig ram med glas till den. Det var som en ikon i en kista.
Jag insåg också att boken är "oöversättlig" till andra språk.

Mönstret av hål kommer att vara olika varje gång, jämför: "Дорогая Алина Сергеевна" och "My beloved Alina Sergeevna" - på engelska med ordet "beloved" får vi ett hål färre i de första orden. Och på kinesiska verkar det som om det inte kommer att finnas några hål alls. Men jag har inte bestämt mig för vad jag ska tycka om det än.

Är det bra eller dåligt?

Det är upp till översättarna. Kanske kan de komma på något? Jag har till exempel aldrig varit stolt över Alexander Pusjkins oöversättlighet, som folk tycker om att tala om; tvärtom tyckte jag att det var en nackdel.

För det första.
Vi har ingen tid kvar alls, ingen tid för långa berättelser.

För det andra.
Under dessa omständigheter borde konsten vara som ett varningsskott.
Snälla, någon, skjut upp i luften för att stoppa detta, för att stoppa dem, oss — oss alla!

För det tredje…
Du kan skriva och till och med rita i den här boken, så oavsett vad kommer du att hitta en användning för den.

Och ändå är det en bok, inte bara en anteckningsbok. Det kommer du att inse när du läser och tittar i den, och inte lägger mer än fem minuter på att göra det.

Om du inte gör det så är det okej. Riv bara ut den enda sidan med text och börja klottra på de övriga tomma sidorna. Du kommer att märka att de inte är så tomma. Du kommer att känna hur boken gör motstånd: det finns ingen text, men den är full med hål.

Så finns det text trots allt, trots att det faktiskt inte finns någon?

Du kommer att se själv.

Och sedan, hoppas vi, kommer du att se innehållet och själva berättelsen: kulhål, spikmärken, en stansad biljett från ett tidigare liv i ett icke-existerande land, ett band för ett mekaniskt piano, stjärnor, elementarpartiklar som fysiker är ute efter…

Och poeter kommer att se det viktigaste, det viktigaste och det största ordet, komprimerat till en bokstav för att sedan försvinna, kvar finns bara ett hål.